Wonderland, dear wonderland

fan vad jag hatarhatarHATAR. Jag HATAR att alla har fina liv och människor som älskar dem. Jag HATAR att hata mitt liv och att folk skräms iväg av min sjukdom.

Jag vill inte tvinga på folk mig och min sjukdom, men jag vill inte glömmas bort heller.

efter att ha rivit mig det hårdaste jag kan på hela kroppen och antagligen orsakat både blåmärken och rivmärken överallt känns det bättre. Kroppen bränner.

Idag har varit en frisk dag.

Jag är som ett sånt där mattetal. Ni vet, man räknar ett tal och får rätt svar och tänker "Yes, jag kan det här!". Men när man sedan räknar nästa tal inser man att man räknar helt fel och att det bara var en slump att föregående tal blev rätt svar och så står man där och har ingen aning alls om hur man ska räkna för att det ska bli rätt.

Plötsligt slår mig insikten. De tycker egentligen inte att det är så kul att gå på bio. De tänker "barn tycker att det är kul att gå på bio" och sedan går de på bio med mig för att få mig att må bättre. De tror att min värld blir lite vackrare om de följer med mig på bio. Och sedan tror de att jag ska bli glad och exalterad som ett litet barn och bestämma vilken film vi ska se var och när för barn tycker om att välja själva.

Hört talas om något som kallas beslutsångest? Om att vara inkapabel att ta egna beslut.

De bryr sig inte. De sover bara. Hela tiden.

Se, nu har jag skaffat en till blogg. Här hamnar det som jag känner inte längre passar i min emoblogg, för min sjukdom har förändrats. Och det som är för farligt och sjukt och smittsamt för att yttra sig om i min vanliga blogg.
Vi får se hur detta utvecklas ...