Wonderland, dear wonderland

"Jag hade händer att hålla i. Massor av händer var utsträckta mot mig, massor av famnar omfamnade mig, massor av ansikten skrattade och log när de såg mig. Jag hade aldrig haft så många som sa: "Jag bryr mig om dig, Sofia!" utan att det var deras betalda jobb. Men nu längtade jag girigt efter mer. Hur kunde jag vara så självisk? Räckte inte det jag hade fått?
Jag krävde inte att få det. Var inte ens säker på om det var möjligt. Det var fult av mig att be om mer, jag som bara tog och tog och aldrig gav något tillbaka. Men jag saknade ett par armar som höll om mig på ett annat sätt, ett par skyddande, starka armar som sa:
- Sofia, du är den vackraste flickan på jorden!
Jag ville vara det i hans ögon, vara den vackraste för någon enda.
Jag undrade om han existerade överhuvudtaget. Och om han fanns, så undrade jag om jag skulle kunna ge kärlek tillbaka. Jag kanske skulle ta hans kärlek, hålla i den en stund och upptäcka hur slipprig och svår den var att hålla kvar. Kanske skulle jag bara leta efter något som tydde på att den var falsk. För letar man så hittar man det, även om det inte finns där. Min pappa brukade säga att det luktade spya på toaletten där nere, fast jag nästan bara kräktes i badrummet på övervåningen. Han letade också.
Killar var onda, hade jag lärt mig under an lektion i zebrornas skola. Killar trodde att flickor var deras leksaker, att de fick slå och leka med dem hur som helst. De hade lekt sönder så många av mina vänner, i tron att de var trasdockor. De hade slängt mina finaste porslinsflickor i golvet, i tron att de skulle hålla. Och min själ av glas hade de krossat med känslolöshet och brutalitet.
Någonstans visste jag att alla inte var som de. Jag visste att de flesta män var snälla. Men hur skiljde man de onda från de goda, när de onda klistrade vita fjädrar på sina djävulsvingar och såg ut som änglar? Jag ville inte bli lurad, inte bli förlöjligad igen. För att vara på den säkra sidan drog jag alla över en kam.
Men jag saknade honom, han som var den andra biten i kärlekspusslet med bara två bitar. Kalle och Kajsa. Karl-Oskar och Christina. Romeo och Julia. Jag ville sittapå bussen och hålla honom i handen. Jag ville vandra på moln.

Det var lunchrast i skolan och alla eleverna trängdes bland borden i cafeterian. Jag hade hittat ett ledigt bord och satt för mig själv och läste en bok, det jag helst av allt gjorde på rasterna. De andra spelade kort eller rökte på skolgården, gick ut på stan eller satt i korridoren och pratade, men jag var ju inte som de. Utseendemässigt hade jag lyckats kamouflera mig och smälte nu ganska bra in i den moderiktiga världen i skolan. Jag tyckte till och med att det kunde vara roligt att vara fint klädd och sätta upp fina frisyrer, och att få höra någon säga:
- Gud vad fin du är i håret, Sofia! Har du gjort det själv?
Däremot var jag fortfarande lika udda på insidan. Jag intresserade mig inte för samma saker som de andra, hade inte samma sorts problem, och höll mig gärna för mig själv trots att jag tyckte de andra tjejerna var trevliga. Jag trivdes bra med att sitta ensam på rasten med min bok, för inför mig själv behövde jag aldrig spela teater.
Ett par tjejer reste sig från ett bord längre bort, där det även satt några killar. De började gå mot mig, men jag trodde att de skulle gå förbi. När de plötsligt stannade upp alldeles framför mig blev jag osäker. Det kanske var deras bord jag satt vid? De kanske alltid brukade sitta här, och jag hade tagit deras plats? Något hade jag säkert gjort fel i alla fall.
- Killen där borta i vit tröja tycker du är jättesnygg, sa den ena tjejen, och jag tittade bort mot bordet de hade pekat på. Där satt två killar, en med vit T-shirt och en med vit sporttröja. När jag vände huvudet tillbaka för att svara, hade tjejerna försvunnit. Det var jag nog ganska glad för, för vad skulle jag ha sagt, som inte hade förstört för mig själv?
- Hälsa honom och säg tack.
Nej, för tråkigt och formellt. Jag skulle bara försvinna ut ur hans liv och glömmas bort om jag sade så.
- Kul! Säg till honom at han är snygg också.
Nej, det var ju lögn. Jag visste ju inte ens vilken kille de menade.
- Tack så mycket. Men berätta för honom att jag brukar kräkas efter maten och att jag skär mig i armarna när jag blir ledsen, så får vi se om han fortfarande är intresserad.
För grymt. För sant. Ingen kille skulle våga närma sig mig med det i åtanke. Ingen kille skulle någonsin kunna alska någon som jag.
Glad blev jag i alla fall. Själv visste jag att jag var ful, och säker tyckte alla andra i skolan det också. Men en kille tyckte att jag var söt. En kille tyckte om mig. En kille hade sett mig bland alla andra snygga tjejer."

Igår hade jag ett vasst rakblad.
Panda + vasst rakblad = stort sår (6 cm x 1 cm enligt mami) = åka in till SÖSakuten + gråta och skratta hysteriskt om vartannat + bli sydd sju stygn (av världens charmigaste doktor - doktor låter charmigare är läkare).

Visst har jag alltid så roliga saker att berätta om?

Det enda jävla rakbladet som ingen har tagit ifrån mig, som ligger i en jordgubbsask med silverglitter i, har blivit trubbigt så hur mycket jag än trycker blir det bara små ytliga sår. Det stör mig för då har jag ju ingen garanti alls för att kunna avsluta detta fruktansvärda men ack så underbara (?) liv. OCh jag VILL HA DEN GARANTIN! FANFANFNAFNANFNFNANFN. Jävla helvete. Nu blir det rakbladsjakt! :D

Och det är inte kul alls.

Jag tänkte att medicin vafan, det måste ju hjälpa och jag lyssnade för mycket på läkarna och för lite på dem med erfarenheter. Nu vet jag fan inte ens längre vad som är sjukdomen och vad som är biverkningar av medicinen. Och vad som är normalt. Jag vet inte vad som är normalt längre och jag känner mig socialt obegåvad.

Och eftersom det tog så lång tid innan min sjukdom faktiskt blev accepterad som en sjukdom så har jag börjat ifrågasätta den själv. Om alla andra klarar att gå i skolan, varför klarar inte jag det?

aåpfksPJHGF rrrrrrrrrrrrrrrr det är bara så jävla okul det kan bli.

Så går det när man inte gör som jag säger. Det vet du.