Wonderland, dear wonderland

Jag vet inte vad jag ska göra. Ångesten är ohanterlig. Alla backar när jag behöver dem. Utom A. Men hur ber en nån hålla en sällskap i helvetet när en inte vet vad en ska be dem att göra? Jag hatar ensamheten. Jag dör, jag går sönder inifrån, och då drar ni er tillbaka. Svin. ERA FEGA JÄVLA SVIN. Jag hatar er inte. Kan en kräva av sina vänner att de ska finnas där för en när en är i helvetet? Hur ska jag nånsin kunna kräva att nån ska finnas där för mig när jag, när jag mår som sämst, skrämmer folk så fruktansvärt mycket. Varför är ni så rädda för mig när jag mår dåligt? Varför måste jag låtsas att jag bara mår lite sisådär dåligt för att ni ska kunna hantera det.

 

Ingrid berättade i förrgår för mig att hon har tror att jag är bipolär. Hon sa att vi skulle tänka på Litium. Inte nu inte nu, men fundera i de banorna. Men först skulle vi testa att höja Lamictalen. Jag tar ju två Atarax varje kväll men det funkar ju inte. Om jag väl lyckas somna tidigt sover jag i ett par timmar och sen är det samma sak igen. Idag ville jag verkligen sova, ångesten åt upp mig, så jag tog 225mg Atarax, fast jag ska ta 50mg per kväll. Jag sov i två timmar. Men jag vaknade och kan inte somna om. Jag är inte så djupt i dimman som jag brukar vara. Jag fattar inte. Jag skulle aldrig nånsin våga ringa psykakuten. Jag tror fortfarande inte att jag mår tillräckligt dåligt, att jag inte har rätt att må dåligt. Har jag det? Jag har ingen aning.

 

Jag är så rädd. Det känns som att jag dör. Inifrån. Jag vet inte. Jag är rädd för att dö när jag sover, det känns som att jag ska göra det, fast jag vet att det är en obefogad rädsla, men nu är jag rädd för att sova, men jag vill inte vara vaken.

 

Jag vill ju nå min framtid, men nu är jag så jävla rädd att det helvete som är nuet ska förstöra min framtid.

 

Det är så konstigt, för jag kan skratta när jag mår som sämst. Tror jag iallafall. Och i en sekund känner jag mig glad. I en sekund. Men det försvinner så jävla snabbt. Jag vet inte ens om det är på riktigt.

 

Snälla, hjälp mig någon.

Jag vet inte var jag ska ta vägen jag vet ingenting jag har panik. Jag kan inte skriba ordentligt för jag ser ingenting för att jag gråter så mycket. Jag kan inte hitta min DBTbok. jag vet inte vad jag ska göra för jag vågar inte gå och lägga mig för jag kommer bara få åmgedt jag vill inte finnas mer jag vill kunna stänga av ddet få det att försvinna. Vadfan ska jag göra? Varför fortsätter allas liv som vanligt när mitt liv är förstörn för alltid? Fattar de inte det??Jag vill att det ska försvinna VARFÖR FÖRSVINNER DET INTE. JAG VILL INTE. SNÄLLA HJÄLP MMIG

Ugggh. Det är så mycket nu. Jag och Axel måste fixa med filmvisningen med HBTQ-föreningen. Och jag ska hjälpa Axel med sminkningen på honom på hans affischer till hans projektarbete. Och sen är det hela mitt projektarbete. Idag var jag egentligen ledig, men jag kom till skolan för att vi skulle ha krismöte om projektarbetet. Sen satt de typ hela lunchen och bah babblade om annat, och * och * hade inte ens med sina datorer. Och sen när jag sa att jag måste gå för att prata med Axel så tyckte de att vi skulle ju jobba. Vafan det var ju 10 min kvar av rasten. Jag sa att jag trodde att vi skulle jobba lite tidigare. Åh. Slackers. Måste verkligen gå och hämta min dator imorgon.

 

Alltså fan det är svenska imorgon. Jag fruktar svenskan. Liselott är så jävla jobbig. Åååååh.

 

Alltså jag måste göra slut med Jesper. Idag när jag träffade honom insåg jag att jag vet inte ens om jag är kär i honom. Det var läskigt hur lite det kändes. Jag tycker ju verkligen om honom, ja. Och jag tycker om att umgås med honom. Men kär? Förhållande? Tvek. Inom ett halvår ska han gå GMU dessutom. Tjena att vi skulle fortsätta vara tillsammans då.

Är bakis. Var ute på HBJ igår. Det var kul. Hånglade med Rebecca. Hon är så fin. Så förvirrad över vad jag känner.

 

Jag hatar min syster. Varför tycker alla alltid om henne mer än mig? Jag hatar att umgås med henne för det märks så tydligt. Jag hatar att umgås med henne med mina bästa vänner eller min partner. För jag känner mig så jävla värdelös. Varför älskar alla henne?? Jag fattar inte vad som gör henne så speciell. Hon är snygg, men inte överdrivet. Hon är inte så bra på att sminka sig och har konstiga klädval. Jag fattar inte. Det är typ för att hon är smal. Alla säger att det är för att hon är social, men jag tycker bara att hon är jobbig? Hon känns så jävla dum och naiv och så är hon så jävla självgod. Allt handlar verkligen om henne.

Jag är så jävla glad att vi drog från Rocks igår. Det suger att bli tvungen att vara med henne en hel kväll. Jag blir alltid på så jävla dåligt humör då.

 

Alltså vadfan händer med Blomman? Jag tycker fortfarande så jävla mycket om honom. Han är helt klart en av de snyggaste och mest attraktiva personerna jag känner. Och jag gillar hans personlighet men han är inte så social. Träffar ju bara honom på HBJ typ eller på deras spelningar och jag tänker alltid att nu ska jag prata med honom men sen glömmer jag alltid bort det. Jag vill verkligen lära känna honom. Men jag förstår verkligen inte hur. För jag vill verkligen inte ligga med honom, men jag tycker att han är så jävla snygg. Jag vet inte vad jag vill.

 

Viktor var på HBJ igår. Det var så jävla jobbigt. Som tur var såg han inte mig. Jag fick sån ångest när jag såg att han var där. Jag trodde inte att det skulle vara så jobbigt att se honom. Fyfan. Hela resten av kvällen blev jag paranoid och kollade mig över axeln hela tiden.

 

Jag vill att J2 ska tycka att jag är finast i världen. Men jag tror inte han gör det. Eller han säger inte det iallafall. Ibland tror jag att det är för att han inte pratar om känslor så mycket och så. Men sen tänker jag att han ibland säger att jag är snygg. Men det är jävligt sällan. För det mesta säger han att jag är söt. Jag undrar ibland om han bara är tillsammans med mig för att jag tog initiativ till det. Och han är för feg för att göra det själv. Men så kändes det iofs med J1 också. Ibland känns det som att det är så. Att de bara tar det de kan få. Jag vill ha en kille eller tjej som tycker att jag är finast i världen. Varför är de annars tillsammans med mig?

 

Idag var jag jättetrött och flamsig och bubblig och pratade mycket. J2 sa att jag alltid borde vara så, att det var mycket roligare. Varför kan killar inte tänka på vad de säger? Påminner mig så mycket om hur J1 kunde slänga ur sig grejer utan att tänka sig för, grejer som jag fortfarande inte har glömt. När jag umgås med någon brukar jag försöka anpassa mig till den personen och inte bah vara en arrogant jävel och säga vad som helst. Jag blev iallafall väldigt sårad. Jag har komplex över att jag mår dåligt. Jag skäms absolut inte över det men jag är så rädd för att jag ska bli för jobbig för mina vänner när jag mår dåligt. Att jag ska vara tråkig, självcentrerad, lättirriterad, svår att förstå och att de inte ska palla med mig. I mina öron lät det som att han sa att jag är tråkig i vanliga fall. Och varför är jag inte lite gladare och socialare.

 

Idag var vi ju på demon för samtyckeslagstiftning. Jag trodde inte att det skulle vara så jobbigt att höra berättelserna. Men det var det. Jag trodde verkligen inte att våldtäkten skulle påverka mig så mycket som den gjorde. Jag tänkte att jag vet ju saker, jag har läst om det här. Det kommer aldrig hända mig. För det är sånt som bara händer andra. Men det hände mig. Jag blev våldtagen.

Alltså jag stör mig på att folk ser så annorlunda på psykiska problem och fysiska problem. Jag har hört så många säga att de inte vill ta psykofarma för att de inte skulle känna som att de vore sig själva. Jag vet inte, bara för att en föds med något så betyder väl inte det att det nödvändigtvis är en själv? Jag vet inte, men jag vet inte så många som har fötts med kronisk smärta och vägrar ta smärtstillande för att de inte skulle känna sig som sig själva om de inte hade ont. Jag anser att det är samma sak.

 

Jag var ju iallafall och träffade Ingrid idag. Just nu går jag ju på Sertralin sedan snart fyra år, dock med några månaders avbrott under 2012. Just nu äter jag 50mg. Och så går jag på Lamictal sedan typ ett och ett halvt år, 150mg. Och så har jag Atarax sedan jag vet inte när faktiskt? Den ska jag iallafall ta vid behov, 20mg, men jag brukar ta 40, för när jag väl tar den brukar jag ha så mycket ångest. Jag tror förresten att jag kanske fick den i samband med att jag började ta Sertralin för att balansera ut rastlösheten en får vid insättning.

Jag har haft sömnsvårigheter den senaste tiden, inte kunnat sova på nätterna. Dels beror det väl på att jag vände på dygnet under jullovet, men ocksp att det ör då ångesten och ensamheten kryper fram och jag vill inte sova för jag vill inte att tiden ska gå och att det ska bli en ny dag. Jag går iallafall inte och lägger mig innan tre - fyra.

Men Ingrid föreslog idag att jag skulle ta Atarax varje kväll nu för att försöka få sömnen att stabilisera sig. Så jag kommer ta 20mg varje kväll. Det känns faktiskt bra. Jag sover så jäkla bra på dem. Och dessutom blir det lite ångestdämpande placebo.

Oj, sen jag skrev här har jag hunnit gå på DBT i två år och i vuxenterapi i ett år. Läskigt men intressant att se hur dåligt jag mådde när jag började på DBT. Det hade jag glömt.

 

Ingrid, min kurator på vuxpsyk, sa iallafall att jag borde skriva dagbok. Och då tänkte jag att jag kan skriva här eftersom att jag skriver så långsamt för hand att jag aldrig hinner med mina tankar och så bärjar jag hoppa över ord osv. Jag hinner iofs knappt med när jag skriver på datorn heller men det går iallafall lite snabbare.