Smärta

Att vara här igen gör ont. Ont inuti. Jag skar mig. Och det kändes så bra. Första gången sen april 2014. Så himla märklig känsla eftersom jag trodde att jag aldrig skulle göra det igen. Det känns bra när det gör ont. Det är tillfredsställande. Funderar då och då på att skära mig igen. Men det behövs liksom inte så länge det gamla fortfarande läker. Behöver bara ett sår som gör sig påmint tror jag. Kommer kanske göra det igen när det läkt. Vet inte. Just nu vet jag liksom inte riktigt var nånting är på väg. Är lost.

Endorfiner är något väldigt speciellt. Det enda jag lätt blir beroende av.

2016-08-25, kl. 13:33:57. Ordspya.

Här hamnar allt som är för sjukt för att prata om på min vanliga blogg och det jag känner bara inte passar in på min emoblogg.

Jag har en sjukdom vid namn depression. Det är en förjävlig sjukdom, inte minst för att ingen tar den seriöst.
"På ett sätt önskade jag att de skulle hitta en fyrakilostumör. Det kunde ingen hata mig för och ingen skulle skrämmas av det och stänga mig ute. Jag ville ha en sjukdom som alla förstod, som inte fick föräldrar att ta sina barn i handen och dra sig undan om jag kom för nära.
Nu trodde mammorna att jag var en satanistisk, psykiskt rubbad tonårstjej som säkert helt plötsligt skulle gå bärsärkargång. Sånt kunde ju psykfall göra.
Hade jag haft cancer, då hade mammorna direkt förklarat för sina barn:
- Det är en flicka som har en mycket svår sjukdom. Den smittas inte, men det är väldigt synd om den flickan.
Därför hoppades jag på en fyrakilostumör."


Laced - In control.
Borderline - On the borderline between Laced and Unlaced.
Unlaced - Out of control.
Sök i bloggen
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
Länkar
RSS 2.0