Paniken
Jag vet inte vad jag ska göra. Ångesten är ohanterlig. Alla backar när jag behöver dem. Utom A. Men hur ber en nån hålla en sällskap i helvetet när en inte vet vad en ska be dem att göra? Jag hatar ensamheten. Jag dör, jag går sönder inifrån, och då drar ni er tillbaka. Svin. ERA FEGA JÄVLA SVIN. Jag hatar er inte. Kan en kräva av sina vänner att de ska finnas där för en när en är i helvetet? Hur ska jag nånsin kunna kräva att nån ska finnas där för mig när jag, när jag mår som sämst, skrämmer folk så fruktansvärt mycket. Varför är ni så rädda för mig när jag mår dåligt? Varför måste jag låtsas att jag bara mår lite sisådär dåligt för att ni ska kunna hantera det.
Ingrid berättade i förrgår för mig att hon har tror att jag är bipolär. Hon sa att vi skulle tänka på Litium. Inte nu inte nu, men fundera i de banorna. Men först skulle vi testa att höja Lamictalen. Jag tar ju två Atarax varje kväll men det funkar ju inte. Om jag väl lyckas somna tidigt sover jag i ett par timmar och sen är det samma sak igen. Idag ville jag verkligen sova, ångesten åt upp mig, så jag tog 225mg Atarax, fast jag ska ta 50mg per kväll. Jag sov i två timmar. Men jag vaknade och kan inte somna om. Jag är inte så djupt i dimman som jag brukar vara. Jag fattar inte. Jag skulle aldrig nånsin våga ringa psykakuten. Jag tror fortfarande inte att jag mår tillräckligt dåligt, att jag inte har rätt att må dåligt. Har jag det? Jag har ingen aning.
Jag är så rädd. Det känns som att jag dör. Inifrån. Jag vet inte. Jag är rädd för att dö när jag sover, det känns som att jag ska göra det, fast jag vet att det är en obefogad rädsla, men nu är jag rädd för att sova, men jag vill inte vara vaken.
Jag vill ju nå min framtid, men nu är jag så jävla rädd att det helvete som är nuet ska förstöra min framtid.
Det är så konstigt, för jag kan skratta när jag mår som sämst. Tror jag iallafall. Och i en sekund känner jag mig glad. I en sekund. Men det försvinner så jävla snabbt. Jag vet inte ens om det är på riktigt.
Snälla, hjälp mig någon.
